söndag 15 juni 2008

Vem väljer vem?

Richard Dawkins noterar i The Selfish Gene (ISBN 978-0-19-929115-1) att det är anmärkningsvärt att, hos människor, kvinnor i hög grad tycks konkurrera med andra kvinnor om män - ett närmast unikt fenomen i djurriket, där det annars är nästan uteslutande så att hannar på olika sätt konkurrerar med varandra om honor medan hannarna generellt sett är urskiljningslösa vad gäller honornas egenskaper, så länge det inte kostar hannen för mycket att uppvakta honan. Honorna selekteras då normalt sett bara indirekt på förmågan att överleva tills deras barn kan klara sig själva. Han ställer frågorna (s. 165):

What has happened in modern western man? Has the male really become the sought-after sex, the one that is in demand, the sex that can afford to be choosy? If so, why?


Jag misstänker att Dawkins delvis bortser från att möjligheten att sexuell konkurrens hos människor kan vara riktad åt båda hållen - d.v.s. att människor uppvisar ett visst mått av kräsenhet vid valet av partner oavsett kön - samt svårigheten att avgöra vilket kön som av naturen egentligen är mest kräset - detta kräver en uttömmande värdering av hur mycket det kostar det ena könet att utveckla och renodla en viss egenskap som anses sexuellt attraktiv av det andra könet. Exakt vilka attribut som selekteras påverkas idag sannolikt i stor utsträckning av kulturen och det är egentligen inte särskilt relevant vilka som selekteras, det viktiga är att konkurrens om partners i hög grad finns hos båda könen. Att det finns en uppenbar asymmetri i vilka attribut män väljer hos kvinnor och vice versa är intressant, men detta är kanske något man alltid kan förvänta sig?

Den hypotes jag vill föreslå som svar är att urtidsmänniskan har utvecklats mot en monogam struktur (domestic-bliss strategy) - analogt med den som uppstått hos flera fåglar - och ju mer monogami dominerar och är norm i en befolkning, desto mer förlorar män på att välja "fel" partner. När män alltså inte längre kan räkna med att skaffa barn med många kvinnor kommer män som är mer benägna att välja kvinnor som bär på "goda" gener att gynnas. Med "goda" menas helt enkelt egenskaper som ger kvinnan lite större möjligheter att skaffa barn som når reproduktiv ålder.

Normalt sett, vilket Dawkins visar lite tidigare (s 152-153, se även fotnot), är trohetsstrategin (domestic-bliss-strategin) känslig för individer som bryter mot reglerna - män som kan komma undan med otrohet kommer lyckas marginellt bättre än trogna män, vilket i sin tur så småningom bör resultera i att kvinnor som är bättre på att upptäcka otrohet hos sin partner kommer att gynnas - givet att avkomman generellt sett gynnas mer av att föräldrarna är trogna varandra än att dom bedrar varandra. Männen kan dock förväntas hitta nya sätt att bedra sina kvinnor, och man kan tänka sig en oscillerande utveckling där kontrollmekanismer och sätt att bedra ständigt förfinas.

Frågan är då om kvinnor har lyckats bättre än i Dawkins teoretiska modell med att binda upp sina män, till priset av att dom måste konkurrera mer och mer med andra kvinnor om dom "bästa" männen? Kan det vara så att människors sociala struktur kan ha formats ursprungligen som ett sätt för kvinnor att i kampen om mäns lojalitet överlista den biologiskt motiverade tendensen till otrohet hos det manliga könet? Det kan tyckas väldigt förenklat, men det är ändå intressant att leka med tanken på hur denna enkla spiral av åtgärder och motåtgärder för att säkra mäns lojalitet skulle kunna vara upptakt till utvecklandet av människors komplicerade sociala beteenden, intelligens och kanske i slutändan själva vårt medvetande.

Inga kommentarer: